Jag läste artikeln om subprimelån i SvD igår. Jag tycker att artikeln fokuserar mycket på bostadsmarknaden och mindre på bankernas och kreditgivarnas ansvar.
– Det finns en överhängande risk för att vi är i en stor vändpunkt i bostadsmarknaden, och inte bara i USA, säger Yaleprofessorn Robert Shiller som anser att bostadspriserna kan komma att falla så mycket som 40 procent.
Problemet med subprimelån, vid en översiktlig granskning, förefaller vara kreditgivarnas bredvillighet att låna ut pengar och en alltför övergripande syn på värderingen på fastighetsmarknaden. Exemplet New York-New Jersey visar tydligt att det finns och kommer att finnas stora skillnader mellan värdering av fastigheter baserat på läget (mantrat location-location-location gäller fortfarande). För att svenska banker och kreditgivare inte ska göra samma misstag finns två viktiga lärdomar. Individuell riskbedömning och noggrann granskning av bakomliggande säkerheter. Att, som under fastighetskrisen i början av 90-talet, tro att en (potentiell) ökning av värdet på bakomliggande säkerheter ger utrymme att strunta i den individuella riskbedömningen är ett misstag.
– Vad du måste förstå är att vi säljer luft, en fantasi. Herregud, hela New York är ju en fantasi i sig, fyller Debra LaChance i. Människor har alltid velat komma hit och kommer alltid att vilja det. De säger att det är turbulens på fastighetsmarknaden i USA, men det är det inte här. New York är inte USA.
Jag delar synen att en vändpunkt på bostadsmarknaden kommer att ske i lokala kluster. Med andra ord - fastigheter i rätt lägen kommer alltid att vara mer värdefulla än fastigheter i fel lägen och högt risktagande vid långivning innebär en hög risk, för både låntagare och kreditgivare. Men det behöver inte nödvändigtvis vara samma sak.
En annan vinkling på subprime och växande klyftor i samhället finns hos Esbati. Här finns mer intressant att läsa.